martiinajenniferjohansson

Är det bara jag som tycker att alla nuförtiden nästan tävlar om vem det är mest synd om? Att man VILL berätta (och nästan skryta) som något hemskt/sorgligt/tråkigt som hänt. Som att man är glad för att man får uppmärksamhet, även om det är för något hemst? Som att man ska bli imponerad och samtidigt tycka synd om personen? Jag kan inte förstå hur folk ens vill att alla ska veta något sånt om en? Men men, alla är vi olika!

Back to the färganalys.